Om förändringens logik; ”Klubb-karl har förändrats.”

Ibland sker det inre förändringar hos en version. Detta är egentligen inte särskilt konstigt, för trots att versionerna snarare är idealtyper utvunna ur Samfunds-karls teoretiska karaktärsmöjligheter, än verkliga människoversioner som genom att vara verkliga lever med annan verklighet och genom detta förändras av den verkligheten genom influenser och irritationer, så händer det att en version, genom envist arbete, förändras.

Detta sker, då endast en enda version om och om igen utför sig själv utan att någon annan version tillåts att blanda sig i. Mest beror detta på Samfunds-karl själv, för det är han, som så att säga, bestämmer maktfördelningen mellan de olika versionerna (versionerna är bara sig själva/utför sina plikter). Ibland fylls Samfunds-karl nämligen av ett sådant ensidigt och starkt begär till en specifik version, att han glömmer bort sitt ansvar som rättvis distributör av sina versioner. Du kunde nog säga att dessa inre förändringar sker när Samfunds-karl börjar missbruka en version av sig själv. Oftast är det nämligen så, att Samfunds-karl delar upp sig lagom och lika mycket åt alla (en natt åt Klubb-karl, en bok åt Författar-karl, en match åt Sport-karl, några solnedgångar åt Raftö-karl, en avhandling åt Vetenskaps-karl etc.), och då sker ingenting särskilt med de specifika versionerna i ett evolutionistiskt perspektiv. De är stilla och fortsätter att utöva sig själva så som de alltid gjort. Men så glömmer Samfunds-karl bort de demokratiska lagarna om lika värde och om lika exponering – han blir besatt. Under dessa perioder sker dessa inre förändringar.

Vad som exakt händer med versionen varierar. Ibland blir den mindre, ibland större, ibland kortare, ibland längre, ibland djupare, ibland grundare. Det beror helt på vilken version det handlar om, och i vilken grad och i vilken intensitet missbruket utförs. Innan Samfunds-karl publicerades fanns det till exempel en version som helt urartade. Han hette Dekadent-karl och han var dekadent. Ett tag var han endast sig själv lagom mycket, och i mer eller mindre fashionabla manér bröt han ner sig själv, så som det dekadenta gör av sig självt. Men så efter en tid efter en i alla meningar tungsint dekadens, glömde han helt bort den dekadenta medelvägen, och han blev bara löjlig, med sin scarf, sin krage, sitt hår över ända och sitt envetna poserande.

Hur som helst!

Det har skett en inre förändring med Klubb-karl och förändringen är positiv!

För det måste erkännas, Klubb-karl var mest en liten sprätt som sprang omkring och tyckte att tung datamusik var häftigt. Han dansade utan stil och färger. Visst, han var hängiven och han gick alltid hem sist, men han var aldrig upplyst. Nu har han blivit upplyst. Med detta menas, att han på ett annat sätt förstått klubbars olika personligheter. Och med detta menas, att han har förstått att det finns olika klubbar med olika musik, och att dessa klubbar, beroende på deras musik, innehåller olika människor, som på ett eller annat sätt reflekterar eller utgör en förlängning av klubbars personligheter. Hemligheten för en klubbande människa, är helt enkelt att hitta rätt klubb och att vara kvar där (dansa).

Detta har Klubb-karl förstått.

Klubb-karl går numera endast till technoklubbar, för dessa klubbar har Klubb-karl förstått. Där har han färger på sig, där rör han sig åt sidorna och framåt, säkert och utan att tappa rytmen; där vilar han, där röker och dricker han, där behöver han inte sova, där behöver han inte gå hem, där glömmer han sig själv och är genom detta sig själv.

Techno-musiken är inte längre ett tidsfördriv för Klubb-karl, den är allt.

Jo, och en gång sa en technoklubb till honom: ”Du är verkligen vacker. Vem är du?”

Då svarade Klubb-karl: ”Jag? Ingen särskild.”

Och då svarade klubben: ”Jo, du är särskild. Du är Klubb-karl.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *